Världen är sjuk…

Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva just de orden – men uppriktigt – innerst inne – är det inte så vi alla känner (välanpassade ”svenskar”) att världen är riktigt sjuk? Den här maniska viljan att vara riktigt lyckad i andras ögon gör mig att vilja vomera. Det finns en sak jag kan hålla med Trump om och det är att det är fejk news. Och vet ni vad det gör med en, man förpassas till en mörk återvändsgränd, också tvingad att vända åter för att se lyckan i ögonen. Det är svårt att hålla masken i den stunden. Mörkret faller på, allt blir otydligt, gryningstimman, krigen, svälten, övergreppen, fattigdomen. Det är svårt att hålla masken när allt kommer så nära inpå. De fattiga, lemlästade, våldtagna ropar efter hjälp. Det är då världen känns sjuk. När man tänker på kakel och klinkers och parmiddagar. När man tänker på ord som svängs hit och dit. Speciellt i USA med God som överhet. Även som ett hyckleri. Det får mig verkligen att vomera. Hyckleriet. Falskheten. Alla som trumpetar ut Gud och sedan finner sitt högsta nöje i att döda andra, utesluta, hata, förkasta, förminska – och till sist finns det bara en liten millimetersgud kvar. Någon som en människa själv har skapat.

Vem vet hur Gud är? Kan man finna Gud ibland kakel och klinkers, i en blogg, mellan raderna? Förmodligen. Och Gud om du finns och om du läser bloggar och hör böner – fräls oss ifrån självmordsbombare och hyckleri. Fräls oss ifrån människans fyrkantighet. Fräls oss ifrån oss själva. För du har ju sagt – att sanningen ska göra oss fria och det innebär väl att sanningen ännu inte uppenbarat sig för oss. Kan du inte bara lägga ut det på Facebook?

Annonser

Gör sanningen oss fria…

Har ni funderat någon gång på vad det är som ni inte förstår? Det som ligger som en liten tagg i bakhuvudet och gnager, en känsla, en vetskap, men man kommer inte ihåg vad det kan vara. Så kan jag känna ibland. Vad är det jag har glömt som jag borde komma ihåg? Har jag någon gång i en tid vetat något som ligger i träda, i skuggorna av vad som är jag idag…

Jag kände en dam en gång som älskade att sticka och virka och en dag gav hon mig och några andra orangea raggsockar som hon stickat. Hon kunde verkligen sticka och när de var klara pressade hon dem med strykjärnet.

– Tack så mycket, sa jag. Vilka fina sockar!

– Ja, jag fick ju den där jumpern av dig och så repade jag upp den och stickade strumpor av garnet.

Vilken jumper? Jag har än i denna dag inte kommit ihåg den tröja som påstods varit i min ägo. En orange jumper.

Men, det var bara en sorts beskrivning av taggen. Vad är det som jag har glömt? Vad är det jag vet som jag borde komma ihåg. För en del i mig är densamma som alltid har varit en del av mig. Den del av mig som sitter vid lägerelden och tittar in i lågorna och hör vinden svepa genom träden.

Den del av mig som ständigt viskar – kommer du ihåg…

And nothing but the truth…

Ja, vad är sanning? och kan man lita på vad människor säger. Något som sägs för tio år sedan och var sant då – kan idag vara fel. Jag brukar tänka på det ibland. Inte för att jag är annorlunda i den frågan, för åsikter växlar och man glömmer vad man en gång sagt. Jag kan reflektera över det när någon säger: ”Vi trivs så bra i vår hyreslägenhet. Varför ska man ha hus?” och ett halvår senare har de villa och hyr en trädgårdsarkitekt för att få en stilfull inramning. Men va nu då? Eller när någon säger: ”Jag kommer då aldrig att gifta mig” och sedan kommer bröllopet som ett brev på posten – eller som ett meddelande på Facebook (nu tänker jag inte på någon speciell person över huvud taget, det här är bara fiktiva exempel). Det är som om starka uttalande alltid kommer en tid innan det blir som man säger att man inte vill ha det. ”Vi har levt lyckliga i tjugo år”, varning, skilsmässan är nära. När man sedan ska förklara: ”Ja, helt plötsligt kändes det rätt. Tiden var mogen.” 

Just nu ser jag ett program på TV om bröllop och olika kulturer. På ett ställe kan man få en fru för 24 grisar. Han som intervjuas har ”bara” sju fruar och han förklarar denne låga siffra med att han är fattig. Det är en stam någonstans på jorden.  Vidare till beduiner där män och kvinnor inte äter tillsammans och männen dansar omkring tillsammans i Palestinaschalar. Himalaya i en liten by. Här gifter sig kvinnan med mannen samt alla hans fyra småbröder. Hon är 16. Alla dessa traditioner och olika seder. Alla dessa sanningar. Är den bara subjektiv? Gäller den bara just nu? Finns det bäst-före-datum på sånt man säger? Men, du sa ju? Ja, men det var ju då. Nu är allt annorlunda. Kanske gäller det att gå igenom sagda sanningar mera regelbundet, utvärdera och se om de fortfarande håller än idag…