Gott Nytt År – var ni än är…

Ett nytt år har fötts. 2013. Låt det bli ett – gott nytt år. Jag såg ett program på TV igår om USA och fattigdomen. Människor bor i tält. Människor har inte pengar till tandvård. Människor sitter i bilar en hel natt för att sedan köa när en läkare tar emot patienter helt gratis…det är inte något vi i Sverige ännu har fått uppleva; åtminstone inte i den moderna tiden. I USA gillar man inte att man inte lyckas; är man fattig kan man dra en gammal flagga över huvudet och försvinna. Man är ingen. Man är inte den amerikanska drömmen om att alla kan lyckas. Man är bara en liten lort. USA är ändå ett land som har det relativt bra, kanske. Jag vet inte. Vad kan jag säga; jag har aldrig varit där, bara läst och sett på TV, men ändå så bildar man sig en uppfattning. Metamfetamin, undermåligt försäkringssystem, den rikaste vinner, fattiga får klara sig själva; ja, är det inte så i slutändan att alla rika sitter där med straight flush och de fattiga har inte ens ett endaste par. I tvåor.

Sedan finns det länder där det har gått helt åt pipsvängen; Egypten, Indien eller drogkartellernas länder – ett människoliv är inte värt någonting och en kvinnas liv eller integritet är värt ännu mindre. Jag avskyr det tänkandet – jag mår illa över den hårdhet människan är beredd att visa eller att känna för att bli lite bättre själv…överordnad. Jag kan inte tänka mig att livet var tänkt att levas på det viset.

Jag kommer aldrig att förstå. Aldrig att acceptera att det är så orättvist. Men, vad gör jag för att saker kan bli bättre? Inte mycket. Faktiskt. Jag vill bara att allt kunde vara annorlunda; att vi skulle ha haft större tolerans, större medmänsklighet, mindre tillkortakommanden – men, det är en utopi. Idag är den största bragden att bli något. I andras ögon. Beundrad. Känd. För då måste ju allting vara sant.

Jag hoppas ständigt att jag ska bli en bättre människa; men ärligt talat tycker jag bara att jag blir sämre. Mina ideal tynar bort. Min strävan känns så lång. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag funderar ständigt på vart jag är på väg. Eller om jag någon gång startat resan?

Inom mig själv finns många trafiklösningar. Länkar hit och länkar dit. Jag är bara en hållplats. Som du är – som jag är. Men, sett från ovan – en stadsplan. Jag vill inte längre säga ”Goddag” – nej, i morgon säger jag (read my lips): No more taxes…

Annonser

Retrospektiv…

Ja, det är de tiderna nu – tillbakablickarna och minnena böljar över mig. Det är som om jag flyter på rygg i vågor och guppar hit och dit, men vägen bär in till land. Jag ser tillbaka, inte med vilje, men kan inte låta bli.

Det är en klar och vacker vinterdag. Jag sitter inbäddad i en filt på en spark och min mamma för sparken med liv och lust. Det går fort och det kittlar skönt om kinderna och sparken far liksom framåt med ett huj och sedan en liten inbromsning och sedan ett nytt tag med foten som ger skjuts. Jag har en röd jacka på mig. Den röda jackan som jag en gång drog upp dragkedjan så tvärt att den fastnade på min hals och pappa fick med våld försöka lossa bort den. Mamma ler och hon ser lycklig och fri ut. Vi når varandra i tystnad.

Jag känner knappt några andra människor än min familj och det konstiga är att jag ibland inte ens känner dem. Det är som om jag befinner mig i en bubbla som heter Brittas värld. Här är jag lycklig, här kan jag växa – här lever jag. Jag ser saker, reflekterar, och tänker vidare – grubblar över hur saker och ting hänger ihop. Varför finns det krig? Varför låter flygplanen så högt? Var finns nyckeln till dörren till denna värld? Jag kämpar för att minnas något som jag tror att jag har glömt. Som om jag lämnat en tillvaro som jag borde återvända till.

Mina äldre syskon lär mig att läsa och en ny värld öppnar sig för mig. Jag åker på äventyr, till städer, andra länder, upplever kärlek och sorg. Liv efter liv åker in genom mina ögon och passerar mitt hjärta. Jag får en passion för böcker – de blir min tillflykt i en värld som jag inte förstår. Jag kunde inte förstå Biafra-barnens magra kroppar och flugorna som surrade runt i deras ansikte. Jag kunde inte förstå att världen kan vara grym och kall. Och en flicka växte upp med hud tunnare än nattgammal is.

Och idag fortsätter världen sina strider. I USA kämpar man vidare för rätten för varje amerikan att äga ett vapen. Det är en rättighet och står inskriven i grundlagen. Numera finns det grupper överallt vars syfte är att övertyga de som har makt att följa deras viljor. Det finns lobbyister i Bryssel, i USA och lite varstans. Och bakom lobbyisterna tal finns pengarna. Det är en torftig värld. Det finns ingen skönhet i sådana världar. Det finns inget hopp om en ljusnande framtid. Det finns ingen skir grönska, inga oskyldiga knoppar. Det finns många kostymer, slipsar och slipade tal om att ta strid mot än det ena och än det andra. Krig mot terrorism, krig mot kriget?

Kongo-Kinshasa, Syrien, Saudi-arabien, Colombia, land efter land, överallt saknas kärleken. Respekten för människan är långt mindre än begäret efter pengar. På Spotify sjunger Mauro Scocco ”Överallt” och jag måste tro honom – ”kärleken finns överallt”…

I varje litet ögonblick finns kärleken…