Det är väl barnen som gör oss levande?

Ibland kan jag känna att samhället är lite småsjukt. Känslan slår till i mellangärdet ibland och jag tänker i mitt stilla sinne – vart är vi på väg? Kanske har jag bara svårt att acceptera att människor är så olika, kanske är jag bara gammalmodig och trångsynt eller så tycker fler som jag? Nu senast när jag läser en artikel i AB om ”mammahatet” och om hur folk ogillar att man tar med sig småbarn på ett fik. Ja, barn skriker, barn lever och finns till – det är liksom det som är poängen. Barn är en stor och viktig del i våra liv. Samtidigt kan jag bli beklämd över den här stoltseringen som finns över småbarn och att det finns barnvagnar i 16 000-kronorsklassen, att bröllop ska gå loss på enorma summor pengar – att ytan betyder så mycket. Läser man inte sagor för sina barn varje kväll är man ingen riktig förälder och ställer man inte upp i ur och skur är man ingen riktig förälder. Har man sina barn på dagis nio timmar per dag är man inte riktigt klok.

Nu ska jag berätta en hemlighet om mig som barn som kanske gör er småbarnsföräldrar alldeles förskräckta, men jag gör det ändå. Läs detta på egen risk: Min mamma följde mig aldrig till tandläkaren när jag var liten. Ensam fick jag sitta i väntrummet och gruva mig för den tyske, stränge tandläkaren som bara sa; Gapa större och ät inte saft och bullar. Jag har inte utvecklat tandläkarsträck, trots denna behandling.  

Min mamma och pappa deltog aldrig på föräldramöten – jag tror inte att de var intresserade helt enkelt. Eller så var det kanske så att på kvällarna fanns det annat att göra, som att mjölka kor och ta igen sig efter en hel lång dag som skogshuggare. Kan ha något med det att göra. Barn fanns i periferin på något sätt och fick ofta sköta sig själva. Hade man ingenting att göra fick man hitta på någonting intressant själv – nej, det hjälpte inte att gå till modern och klaga över att man hade det tråkigt. Och i min lilla värld spirade fantasin, sagorna och alla lerkakor som jag bakade och så småningom en naturlig längtan att flytta hemifrån. Klara sig själv, skaffa jobb, inte vara beroende och framförallt inte tro att när man väl en gång flyttat hemifrån kunna eller ens vilja återvända. Livet på landet var födelse, arbete, sådd, skörd och död.

När jag hittade ett gammalt kort på min döda farmor liggande i kistan så rös jag lite, men naturen och livets gång var alltid nära. Barn skulle med på begravningar. Barn skulle lära sig livets hårda skola. Här var ingen duttande, utan det gällde att komma hem med bra betyg och att göra rätt för sig.

Nej, allt var inte bättre förr, men det var rejält, äkta och pliktfyllt. Det låter tråkigt, jag vet; men mellan det hårda arbetet fanns stunder av oförställd och äkta gjädje, av hopp och av en känsla av dagen idag är den dag man lever. På söndagarna tog fadern av sig blåstället och gick omkring i finbyxor, nystruken skjorta och pullover. Han vattenkammade håret och strök aqua vera på sina nyrakade kinder. Söndag var vilodag. En dag man fick vara i stillhet. En dag man klädde upp sig, även om ingen kom på besök. Sedan blev det söndagsmiddag och läsk.

Mina få leksaker finns kvar i det gamla barndomshemmet. Jag har inget behov av att ta dom till mig nu. Det som har varit har varit. Man måste hela tiden gå vidare. Kämpa, och fast livet är tungt ibland kommer det nog aldrig att bli så skräckinjagande som att ensam sitta på Folktandvården i väntan på min tur hos den tyske, stränge tandläkaren… 

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Det är väl barnen som gör oss levande?

  1. Lindalou skriver:

    Det du skriver är så bra. Precis tvärtemot det curlande som pågår i dessa dagar.

    • Britta skriver:

      Tack Linda…och jag tror att det kan ibland vara en björntjänst man gör barnen, att jämt och ständigt finnas till hands – även om man gör det i all välmening.

  2. Bokmalen skriver:

    Blir lite känslosam av ditt inlägg. Kommer ihåg en massa nu. Inga ljusa kläder innan valborgsmässoafton. Som man längtade efter vinterns alla mörka och tråkiga färger. Minns vad härligt det var att ligga under bordet hos pappas och mammas vänner medan jag hörde de vuxnas trygga och mullrande röster sent på kvällen, när vi var där på fest. Minns hur pappa bar mig hem sent på kvällen när festen var slut, jag kunde känna hans hjärta bulta. Inte blev vi bortlämnade eller hade barnvakt. Minns också vad skönt det var att säga hej då till farfar, trots att jag bara var ett barn när han begravdes.Sa jag tumme:-)

    • Britta skriver:

      Ja, minnena finns där och vad roligt att vara barn och få följa med bort – inte bli lämnad kvar, utan vara en del av gemenskapen.Valborgsmässoafton var speciell för mig också – det var enda dagen på hela året vi fick en hel läskedrycksflaska själva, utan att behöva dela. Sedan var valet svårt: Porthello eller Rio Blodapelsin..:-) Tack för tummen och ha en fin dag…!

  3. Deckargunnar skriver:

    Visst är det väl tur att vi har vår fantasi som barn…och även som vuxen. Klart att mamma eller pappa skall vara med i tandläkarens väntrum. Och som jag minns skoltandvården så var personalen inte lika hänsynsfulla som dom är idag.

    • Britta skriver:

      Nej, man hade inte samma syn på barn förr och det har verkligen utvecklats till det bättre, med lite mera psykologiska metoder nu för tiden:-) Vad jag menade med texten är att det ibland har blivit tvärtom – barn har (nu generaliserar jag) blivit en slags statuspryl, men samtidigt något som inte får synas och höras på en restaurang eller ett fik. Lite knepigt är det.

  4. Sten Blekman skriver:

    En riktigt tänkvärd text …*Sten tänker och tycker att ”profilbilden” på denna sida är någonting extra stiligt.*

  5. Andromeda skriver:

    Jag hade det nog lite likt dig när jag växte upp. När jag började skolan gjorde jag min fukost själv. Min mamma jobbade redan när jag gick i första klass. Inte fanns det något fritids då. Jag var ett så kallat ”nyckelbarn” och var väldigt stolt över det. Ingen annan i min klass hade egen nyckel hem. Aldrig läste någon sagor för mig och inte fick jag någon läxhjälp heller. Jag tycker att min barndom var helt ok och har aldrig lidit över det jag inte fick. Nej, det går till överdrift med allt ”daltande” med dagens barn. Man mår bra av att lära sig ta hand om sig själv och att inte vara beroende av andra hela tiden. Ha det så gott!

    • Britta skriver:

      Visst känner man sig stolt när man får ansvar. Nyckelbarn hörde jag bara talas om, min mamma var som sagt alltid hemma och det var ju en trygghet i sig.Hoppas du har det bra. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s