Idag åkte kungsgranen ut…

Jag höll den på armslängds avstånd med handskarna på efter jag läst följande upplysning i SLU-nyheten ”Vad är det som myllrar i granen?” från december 2017, citat:

”Femtio arter i din gran
Upp till 50 olika småkrypsarter (insekter, spindlar och kvalster) kan finnas i en normalstor gran. Vilka arter och hur många beror av var trädet vuxit. De äter av trädet eller varandra, och några finns där bara helt tillfälligt.

Om du vill kika lite närmare på dem
Ta in granen försiktigt, bred ut ett vitt lakan på golvet, stöt granen mot golvet några gånger. Med lite tur har du ett gäng insekter och spindlar som kryper runt på lakanet. Med ett förstoringsglas har du och barnen en rolig stund.”

Hoppas alla kryp snällt klamrade sig fast i stam och grenar och följde med ut i det fria…

För övrigt går allt så fort nuförtiden. Det var ju nyss jag plockade ut förra årets gran – den gången hivade jag ut den genom rumsfönstret. Som tur är bor jag på nedre plan så ingen överhängande risk fanns för allmänheten för fallande granar.

Imorgon är en annan dag…

Innan allt är över…

Det är trettondagsafton. Ingen högtid precis som betyder något för mig. Allt är lika, same same, not different. De senaste månaderna har jag tänkt en hel del på min syster som dog i cancer för snart tio år sedan, mina avlidna föräldrar, alla de kära som funnits – men inte längre. Det är priset av att vara nära och att känna. Man kan inte avskärma sig. Ibland är saknaden som ett iskallt stråk inom mig. Över alla och allt. Man biter ihop. Imorgon är en annan dag. Priset av kärlek är saknad. Men minnena lämnar aldrig. Våg efter våg – oavbrutet – sköljer de över. Oändligt.

Min gamla blogg, min ventil. Vad jag saknar dig. Alla de som var här från Aftonbladets gamla blogg – var är de nu? Var är jag…

August Strindberg och jag…

Ja, jag vet – han ansågs vara en kvinnohatare, en man som verkade ha en fallenhet till misogyni, men jag gillar ändå den mannen. Han älskade nog sina kvinnor trots allt, även om det inte fungerade i det långa loppet. Hans äktenskap med Siri, Frida och Harriet måste väl bevisa det. Jag undrar ändå hur dom hade det? Vad talade dom om när dom låg där i bingen och var förtroliga? Läste han upp några handskrivna rader från Tjänstekvinnan son eller tänkte han ständigt på stoff till nya romaner. Vem vet, i alla fall ska man vara försiktig med förtroliga samtal med författare och personer som har litterära ambitioner.

Jag fick lätt gåshud när jag med andaktsfull känsla strosade runt i Blå tornet, Strindberg sista bostad på Drottninggatan 85 i Stockholm – numera museum, men känslan av att HAN funnits där, skrivit och levt. Kan man bli starstruck av en man som dog 1912? Tydligen.

Vilket avtryck Strindberg har gjort för vårt litterära arv. Från Wikipedia, citat ”Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet.”

Han tyckte att Svenska akademin bestod av amatörer. Han föraktade hundägare och var rädd för poliser. I sin självbiografi Ensam kände han sig avskydd av alla och när han låg på sin dödsbädd 63 år gammal sa han till sin dotter Greta: ”Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns intet personligt mer kvar”. Han tog sin nötta bibel, smekte dottern och sa syftande på bibeln ”Detta är det enda rätta, Greta, kära Greta”.

O August! My August!

Mästaren…

SVT Play är en outsinlig källa av kvalitet. När jag tvivlar över sakers tillstånd finner jag alltid en tröst i SVT Play, som en slags garant för ett vanligt, hederligt liv. Serien ”Mästaren” med kulturpersonligheters, sångares, konstnärers och författares ord över deras skapande är så bra.

Jag vill också bli en mästare – på något…

Elaka människor får orimligt stort utrymme…

Ni vet, vissa människor kan säga och skriva vad som helst – och det accepteras. Visserligen får de mothugg, men kritik och åsikter verkar rinna av dem ganska snabbt och sedan kommer attacken – och med ränta. De är kanske små människor innerst inne, före detta skolgårdsmobbare eller har en något överdriven självbild. Trump är väl den första man tänker på, sedan har vi Bard. Alexander Bard skriver en rasistisk kommentar på Twitter – han blir emotsagd – Bianca vill inte längre vara med i Talang om Bard är kvar. Bard går till attack och kallar Bianca för skälls- och förnedringsordet ”hora” – som för att smeta på henne något fult – ett gammalt och väl beprövat förnedringstrick. Ja, vad slår hårdast?

Trumps uttalanden är omskrivna världen över och blir väl det man kommer att minnas av honom framöver, en President Plump ”And when you’re a star, they let you do it. You can do anything. Grab ‘em by the p…. You can do anything.”

Det är något som elaka män har gemensamt – fult, nedvärderande språk – utan att de inser att just det gör dem till beklagansvärda och urholkade och deras manliga respekt försvinner bort i takt med slipprigheterna.

Kanske saknar vare sig Trump eller Bard utbildning – men bildning kräver något mer…

Man tror bara att alla är likadana som en själv…

Eller som svenskar är. På ett eller annat sätt är vi alltid speciella och drar oss inte för att sticka ut. Är det inte 60-talets sexupplysningsfilmer, så är det något annat som gör oss villiga att inte vara som alla andra. Gömda bakom kollektivets breda rygg står vi enade som folk och säger att vi tycker och tänker själva. Kanske har vi storhetsvansinne och tror att vi fortfarande har Karl XII vid rodret eller så är det bara bondesamhällets ättlingar som spridit sig i hela vårt land och av födsel och ohejdad vana gör som man själva tycker är bäst.

Drömmen om den rödmålade stugidyllen försvinner aldrig. Den sattes på pränt av Astrid och efter alla böcker om Bullerbyn och Lönneberga så är landsbygden fortfarande den ultimata paradisdrömmen. Det är våran Astrid som spridit den idyllen till andra länder, de som gillar oss och gärna köper ett fallfärdigt torp på någon avlägsen plats i vårt avlånga rike. Det är vi som har skickat drömmen vidare, om hur man kan leva i en idyll. Vi och Astrid.

Och inför varje midsommar är alla idyllers idyll som måste infrias. Det hjälper inte att man vet hur det sett ut föregående år – typ skyfall, frostvarning, blåst, trötthet – eller vad det månde vara – man måste helt enkelt vara lycklig på midsommar och man måste äta sill.

Snart är det Sveriges nationaldag. Den 6:e juni kommer flaggorna att hissas. Jag gör det redan idag och tackar vårt land för att vi har Stefan och inte Donald, att vi har med istället för emot, att vi tycker mer lika än olika, att vi har poliser som lägger ut en snutt på en improviserad morgondans i gryningen på en bro på sociala medier för att muntra upp folket, att vi inte skjuter journalister med gummikulor, att vi förstår att när man är stor och stark måste man vara snäll.

Låt aldrig vår idyll gå oss förbi – inkludera istället för exkludera – skicka drömmen vidare – man mår ju bara så bra av den…

Återvänder än en gång…

Nej, jag gillar inte förändringar – vad har hänt med inställningarna till min blogg? Det är kanske nyttigt att lära sig nya saker, men hela tiden? Nu ska man välja ”block”, funkar väl och jag förstår att programutvecklare måste ha något att göra för att förtjäna sitt levebröd, men vissa saker var faktiskt bättre förr. Ett exempel på det är SFs (Filmstadens) hemsida. Förut kunde man med ett enda klick få en överblick över filmer och när de gick, men nu ska man skrolla igenom hela hemsidan femtielva gånger (och då uttrycker jag mig positivt). Nej, jag går inte lika ofta på bio numera som förut.

En radmatning skapade automatiskt ett nytt block! Wow. Jag ser det här som ett träningspass. En apa skulle säkert tycka det här var kul att flytta block upp och ned – men jag saknar friheten att redigera själv. Måste allt vara så förberett och enkelt?

Det stod H A T E intatuerat på hans fingrar…

I eftermiddag tog jag bussen ut till ett köpcentrum för att strosa runt i en möbelbutik. Några hållplatser innan jag skulle gå av stiger det på ett gäng yngre människor – bland annat en kille i 18-årsåldern (kanske?) och under hans t-shirtärmar stack det ut två heltatuerade armar och händer och ordet bokstäverna HATE på pek- till lillfingret på den ena handen. Själv har jag ett halsband ingraverat med ordet HOPE. Kanske såg jag fel, kanske stod det HOPE på hans knogar – men jag tror inte det.

Vi behöver sannerligen inte mera hat. Idag hade jag bara behövt någon som höll min hand och sa: HOPE, tänk på det, HOPE.

Det är så meningslöst med hat – när kärleken är evig…

Söndagsfeeling…

Jag har kollat igenom lite av det jag skrivit förr om åren och tänker att jag verkligen saknar den dagliga uppdateringen som jag förut kände var så rolig och nästan inte kunde vara utan. Intresset för bloggen har lagt sig, även om jag sporadisk skriver mer eller mindre lyckade inlägg på BrittaBloggen på VK – så när jag återvänder hit känner jag mig hemma och fri.

Det är varmt i Umeå idag, sommaren förbereder sig. Det kommer att finnas tid för att skriva. Jag vill återvända – till det som var jag – ung och lycklig. Fastän vi alltid sa att vi aldrig skulle bli som de urtrista medelålders tanterna och farbröderna som alltid tänkte på morgondagen och aldrig på nuet så sitter jag här nu. Men än finns tid, än finns ögonblick av lycka – som att hitta tillbaka till en gammal blogg!

”Is it too late for love? Mhmhm. Is it too late for love? I wanna know…

Jag är livrädd för SD…

Man borde inte uttrycka rädsla. Eller kanske är det just det man borde – tala ut – säga vad man verkligen tycker – fråga varför? Kan man skuldbelägga en stor del av Sveriges befolkning som verkar vilja rösta på ett parti som är emot demokrati, har nazistanhängare och ogillar alla som inte är ”svenskar”?

Jordan B Peterson…

Det är så längesedan jag skrev här. På min blogg Brittas Betraktelser som jag älskade så innerligt. Inte bara för att det var MIN blogg – det var också det att jag var en av er – ni andra som bloggar här, som fortsatte efter att Aftonbladet stängde ned sin bloggverksamhet.

Jag jobbar, äter och sover. Numera har jag två barnbarn. Två killar – det är magiskt. Kärleken lever och jag får vara en del av den.

Det måste vara något i min personlighet för när jag upptäcker en annan människa, vanligtvis på Youtube, så blir jag fixerad. Nu senast är fixeringen Jordan Peterson. Allt vad han säger, nästan allt vad han tycker – håller jag med om. Ja, hur kan man annat än gilla en sån människa:-) Kanske är det det faktum att jag lär mig något av honom, det är inte försent, allt är fortfarande möjligt – arketyper, ansvar, livet är ingen lek – men gör något av det!

Den 4 juni är det sex år sedan min syster somnade in, men jag tror hon är med mig – för jag är sannerligen fortfarande med henne…

Branden i Grenfell Tower…

Ibland finns inga ord. Allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag följde Sky News. De publicerade en livesänd Facebook-film från en boende högst upp i huset. Sekvensen slutade med att hon bad en bön när hon tittade ut från fönstret och såg brandbilarna komma. Tydligen fanns det inget centralt brandlarm i huset eller några sprinkleranläggningar. I den nyligen renoverade fasaden fanns material i cellplast.

Ikväll har demonstranter stormat rådhuset i Kensington för att få besked – vad händer nu och hur kunde detta hända? Varför har ni inte lyssnat på oss förut? Vi har varit oroliga för brandsäkerheten. En kvinna som intervjuades sade, fritt citerat: Innan valet kryllade det av valarbetare som samlade röster – nu är ingen här! Var är Jeremy Corbyn, var är Theresa May? Vi kräver besked! Vi går inte härifrån förrän vi får ett besked!

Och vi känner för de som blev drabbade av detta hemska öde – för familjerna; män, kvinnor och barn som dog i röken och lågorna och för de som drabbades och överlevde.

Och frågorna finns kvar: hur kunde detta ske?

A working class hero is something to be…

 

Världen är sjuk…

Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva just de orden – men uppriktigt – innerst inne – är det inte så vi alla känner (välanpassade ”svenskar”) att världen är riktigt sjuk? Den här maniska viljan att vara riktigt lyckad i andras ögon gör mig att vilja vomera. Det finns en sak jag kan hålla med Trump om och det är att det är fejk news. Och vet ni vad det gör med en, man förpassas till en mörk återvändsgränd, också tvingad att vända åter för att se lyckan i ögonen. Det är svårt att hålla masken i den stunden. Mörkret faller på, allt blir otydligt, gryningstimman, krigen, svälten, övergreppen, fattigdomen. Det är svårt att hålla masken när allt kommer så nära inpå. De fattiga, lemlästade, våldtagna ropar efter hjälp. Det är då världen känns sjuk. När man tänker på kakel och klinkers och parmiddagar. När man tänker på ord som svängs hit och dit. Speciellt i USA med God som överhet. Även som ett hyckleri. Det får mig verkligen att vomera. Hyckleriet. Falskheten. Alla som trumpetar ut Gud och sedan finner sitt högsta nöje i att döda andra, utesluta, hata, förkasta, förminska – och till sist finns det bara en liten millimetersgud kvar. Någon som en människa själv har skapat.

Vem vet hur Gud är? Kan man finna Gud ibland kakel och klinkers, i en blogg, mellan raderna? Förmodligen. Och Gud om du finns och om du läser bloggar och hör böner – fräls oss ifrån självmordsbombare och hyckleri. Fräls oss ifrån människans fyrkantighet. Fräls oss ifrån oss själva. För du har ju sagt – att sanningen ska göra oss fria och det innebär väl att sanningen ännu inte uppenbarat sig för oss. Kan du inte bara lägga ut det på Facebook?

Handen på mobilen…

Dessa smarta telefoner. Jag ser dem överallt, även i min egen hand ibland. ” Can’t you see, we’ve got everything goin’ on and on and on” sjung Paul Young på 80-talet, men knappast var det en smarttelefon han hade i tankarna då. Ibland tar jag med mig en bok med sidor av papper, inbunden eller pocket, att läsa i bussen på väg till jobbet. När vi kommer till Himmelska Fridens Torg i Holmsund (någon som minns Fredrik Burgman?) så väntar bussen ett kort ögonblick innan den startar igen på väg till metropolen Obbola. Vanligtvis står där en annan buss på mötande sida på väg till staden och där sitter alla, nästan alla, och tittar ned i en mobiltelefon. Men vad gnäller jag om – jag stirrar ju ned i en bok, lika försjunken i mitt som alla andra är i sitt. Men, det är sällan jag läser en bok under tiden som jag cyklar och har ett litet barn på pakethållaren när jag korsar en bussgata.

Lika mycket som det finns ett sockerberoende så finns det alla gånger ett mobilberoende. Och ibland skulle jag bara känna för att förbjuda alla mobiler i hela världen och ge alla små och stora barn en läsebok istället. Jag skulle vilja att någon såg mig. Inte som ett Facebook-fenomen eller en figur i en digital värld – en slags röst i natten från cyberspace, utan en agitator som ställer sig upp på barrikaderna och ropar: stäng av era mobiler! Här ÄR jag! eller åtminstone kidnappa alla laddare och se vad det skulle göra med oss. Hur svetten skulle börja sippra i pannorna och nedför kinderna, alla kontakter borta – och mina sociala nätverk. Och allt det jag skulle lägga ut på webben. Typ reprisen av mitt liv. Backupen. Kan man enbart leva sitt liv en gång? Det tål att tänka på. Det officiella livet alltså. Det högst privata och alla hemligheter finns väl i mobilens undre värld – bland meddelanden, foton och digitala avtryck.

Men, livet i sociala medier fortskrider. Vänner, är de man verkligen känner…

 

”Vuxna” är det nya kollot…

Det finns nivåer av allt, men hur har det kunnat gå så här långt? Det började med tonårsmodet på 60-talet. Gled vidare till flower-power på 70-talet, yuppien på 80-talet, 90-talet och Ny demokrati, över till 2000-talet då de som hade mycket fick ännu mer och sedan 2010-talet då sociala medier fick hjärnsläpp med fullt av folk som fick för sig att de skulle skriva exakt allt som ploppade upp i deras hjärnor. Det hör man ju på namnet – ”social” – det innebär väl att man ska socialisera, uttrycka sin mening, och det är ett lajkande och käbblande utan dess like och alla blir precis lika fåniga som tonåringar på 60-talet. För att allt ska vara så socialt nuförtiden.

Det verkar som om ”sociala medier” har blivit asociala. Personan ska putsas och fejas – jag blir den jag skapar. Intressant tanke. Skulle någon stackars överlevande zenbuddist börja skriva om meditation och andlig utveckling eller en frälsningssoldat skulle skriva Halleluja! på tidslinjen så skulle det bli ett Herrans liv! Sådana underutvecklade typer kan man inte ha att göra med. Tro på ett liv utanför Facebook, Twitter och Insta – hur dum kan man bli? Livet är ju i ett nötskal typ 1000 bilder – vad ska man ha själ och ande till – det kan man ju inte ens fota.

What You See Is What You Get- wysiwyg. Jajamän.

I min bokhylla finns det en bok som heter ”Själens fem stadier”. Den är skriven av en synnerligen mogen man Harry R Moody (en av USAs främsta ålderdomsforskare). Boken köpte jag på bokrean för 20 år sedan och jag har nog läst den 7-8 gånger. Jag läser den varje gång när verkligheten kommer alltför nära inpå – när jag vill krypa in under den kärleksfulla filten av tvivel, tomhet och själsligt armod. Låter det trist? Ungefär som livet kanske, eller som ett citat i boken av George Orwell ”De flesta människor upplever en del glädje under livet, men som helhet är livet ett enda lidande och bara de mycket unga eller de mycket dåraktiga tror att det förhåller sig annorlunda”.

Boken ger mig hopp.

”Minns framför allt att en stor hemlängtan gror i allas våra hjärtan och att en stilla röst alltid ber oss, kallar oss att återvända”.

Det är mystik – bortom ord och bild…