Flashback…

Året var 1987 och vi åkte på vår allra första utlandsresa tillsammans, me and my ex-husband och ett kompispar. Det blev Turkiet och Alanya – långt ifrån dagen all inclusive-erbjudanden. Vi var så unga, glada och fulla med livslust. På hotellet samlades vi vid poolen på kvällarna och dukade långbord och pratade och skrattade. Det kom lite klagomål från några som bodde där, men tydligen drog glädjen mer, för nästa kväll slöt de upp i vårt sällskap. Vi blev vänner med de som arbetade i receptionen och speciellt med Josef, eller Yusef som han hette på turkiska. Han var 20 år och en sån snäll och humoristisk kille. Han gillade oss och han hade en god vän som hette Mechmed och denne vän tog oss med på en dagsutflykt till en bananplantage som hans släktingar ägde och vi blev bjudna på mat i deras hus. Huset var i tre våningar och våningen längst ned var getternas.

Vi blev tillfrågade om vi ville ha ”juice” och det var en sån varm dag och glada tackade vi ja, apelsinjuice, det skulle bli gott, men när glasen kom in var det inte med något gult innehåll utan det såg ut som mjölk med små gräddklimpar i; det var ayran, en slags salt tunn youghurtdrink. Vi stirrade på glasen och jag som inte dricker mjölk fick lätt panik, men Josef sa: You must drink. Det hade varit extremt oartigt att tacka nej.

Det var med sorg i hjärtat vi åkte från Alanya och Josef skrev brev till oss och skickade en liten gåva till vår dotter när hon föddes. Min man träffade Yusuf och hans bror med familj en gång när han var i London.

Förra veckan fick min exman ett mail på engelska. ”Jag ska på konferens till Stockholm och har ett par dagar över. Passar det att jag kommer och hälsar på?”

I torsdags fick jag återigen träffa Yusuf. Min exman, min dotter, jag själv och Josef träffades för att äta middag och prata gamla minnen. Han var så olik sig, men ändå så lik. Det kändes inte det minsta konstigt – det kändes som om Alanya var igår. Idag arbetar han som gruvingenjör, är gift och har två barn. Jag frågade om jag fick lägga ut hans foto på min blogg och det var ok – så här är Yusuf – en person som korsade min väg 1987…

Edit: The story in English
The year was 1987 and we went on our first trip abroad together, me and my ex-husband and another couple, which were good friends of ours. It was Turkey and Alanya – far from todays ”all-inclusive”. We were so young, happy and full of joy for life. At the hotel we all gathered at the pool at night and sat at a long table and talked and laughed. There were some complaints from some who lived there, but apparently they also liked it, for the next night they closed up in our party. We became friends with those who worked at the front desk and especially to Joseph, or Yusef as he was called in Turkish. He was 20 years old and such a nice and humorous guy. He liked us and he had a good friend named Mechmed and his friend took us on a day trip to his relatives banana plantation and we were treated to food in their house.

We were asked if we wanted to have ”juice” and it was such a hot day and happy we thanked yes, orange juice, it would be good, but when the glasses came in, it was not with any yellow content, but it looked like milk with small, small lumps in, it was ayran, a kind of salt, thin yogurt drink. We stared at the glasses and I do not drink milk were easy to panic, but Joseph said, ”You must drink. It would have been extremely rude to say no.

It was with sadness we went from Alanya and Joseph wrote a letter to us and sent a small gift for our daughter when she was born. My husband met Yusuf and his brother and family once when he was in London.

Last week my ex-husband got an email in English. ”I’m going to conference to Stockholm and have a couple of days free. Can I come to see you? ”

Last Thursday, I again meet with Yusuf. My ex-husband, my daughter, myself and Yusuf came together to eat dinner and talk old memories. He was so unlike himself, yet so alike. It was not the least bit strange – it felt like Alanya was yesterday. Today he works as a mining engineer, is married and has two children. I asked if I could post his photo on my blog and it was ok – so this is Yusuf – a person who crossed my path in 1987 …

If you read this Yusuf – perhaps I did not remember all of the things in detail – but I´ve tried:-) Kind regards/Britta

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Flashback…

  1. Annica skriver:

    Men en sån fin historia, blir aldeles rörd, underbart! Mna har träffat så många människor som han på livets väg som man sen aldrig återser mer….

    • Britta skriver:

      Vet du, det var helt underbart att träffa honom igen. 1987 var han en gänglig 20-åring med kolsvart hår, men inuti verkade han inte ha förändrats så mycket. Han är samma person. Jag trodde aldrig att jag skulle få se honom mera – men nu har jag hans adress på Facebook:-)

  2. Andromeda skriver:

    Fantastiskt att det blev ett återseende efter så många år 🙂
    Ha en riktigt skön kväll!

  3. Andromeda skriver:

    Förresten vill jag fråga vilken länk du använder för att dina sista kommentarer ska visas? Den jag använder är helt otroligt långsam på att uppdatera. Din uppdaterar direkt…
    Kram

    • Britta skriver:

      Widgeten jag använder är ”Senaste kommentarerna”:-)

      • Andromeda skriver:

        Jag har använt en RSS-widget efter att jag läste om det i en annan blogg. Fattar inte att jag inte sett den som heter Senaste kommenarerna. Den funkar ju precis som den ska. Tack Britta!

  4. Inger skriver:

    Åh! Vad roligt! Spännande med människor som dyker upp igen. 🙂

  5. TH skriver:

    Ja visst var det ett oväntat och trevligt återseende….Yusuf var också i London men små detaljer som inte stämmer har ju ingen betydelse det är ju nu och dagen som var viktig och det var ett ycket trevligt återseende.

    • Britta skriver:

      Jag var lite osäker i detaljerna, men i stora hela kanske beskrivningen stämmer. Jag är ledig och har tillbringat dagen med att kopiera alla mina inlägg på AB-bloggen. Funderar på att göra en book-on-demand. Fira mig själv med en bok, vilket jubileum:-)
      Kul att du tittade in…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s