Det är trettondagsafton. Ingen högtid precis som betyder något för mig. Allt är lika, same same, not different. De senaste månaderna har jag tänkt en hel del på min syster som dog i cancer för snart tio år sedan, mina avlidna föräldrar, alla de kära som funnits – men inte längre. Det är priset av att vara nära och att känna. Man kan inte avskärma sig. Ibland är saknaden som ett iskallt stråk inom mig. Över alla och allt. Man biter ihop. Imorgon är en annan dag. Priset av kärlek är saknad. Men minnena lämnar aldrig. Våg efter våg – oavbrutet – sköljer de över. Oändligt.
Min gamla blogg, min ventil. Vad jag saknar dig. Alla de som var här från Aftonbladets gamla blogg – var är de nu? Var är jag…
Brittas Betraktelser 
Så är det, saknaden går i vågor och man vet intet alltid vad det är som får känslor och tankar att välla fram.
I ett halvvaket ögonblick tidigt i morse tänkte jag just på Aftonbladetbloggarna, att det var speciellt att blogga då och undrade om det inte var dags att lägga av. Roligt att få syn på ett inlägg fån dig, Britta.
Hej! Kul att du svarade! Man blir lätt nostalgisk när man skrollar bland gamla inlägg – minns dina fina bilder som du lade ut. Hoppas allt är bra med dig!
Det är väl ungefär som förut, bättre ibland och sämre ibland. Jag fortsätter att gå ut med kameran och då skiftar jag fokus, glömmer det som skaver och gör ont ett tag. Hoppas att du mår bra, trots att du saknar alla dina kära och att frågorna blir fler och fler med tiden.
Jag saknar oxå AB bloggen numera skriver man inlägg som bara tycks sväva i yttre rymden.
Såmycket roligare det var förr. Trodde aldrig de orden skulle komma ur min mun ..men numera tycker jag faktiskt så.