Jag kan redan nu bekräfta…

att Kristi Himmelsfärd infaller två veckor tidigare nästa år:

• 2 juni 2011
• 17 maj 2012
• 9 maj 2013
• 29 maj 2014
• 14 maj 2015

Allt enligt Wikipedia. Dessutom är Kristi Himmelsfärd den dagen Jesus steg upp i skyn efter återuppståndelsen.  (Även kallad betessläppningen alt Kristi Flygare i folkmun.) Dagen infaller 39 dagar efter påskdagen.

Jag förstår att Kungen ser trött ut…

Edit: Britta 50 år
Idag är det den sista maj. Kungen har förnekat allt. Han ser trött ut. Lite spänd och osäker. Inte så kunglig och jag tycker lite synd om honom – trots allt. Han har en familj och de har sitt privata liv, även om offentligheten kräver sitt. Jag tror inte att de är speciellt lyckliga därhemma nu. De är människor.

Jag är också trött. Mina ögon glimrar inte så mycket. Jag tror att jag är in en sån där fas ni vet, som man senare kommer att se tillbaka på och tänka lite snälla tankar om sig själv: ”Nej, du var ju trött. Sov dåligt. Gruvade dig för 50-årsdagen. Tänkte att sommaren kommer aldrig. Och den där dan du var ledig och permanentade håret själv? Det måste vara 15 år sedan sist du gjorde det.”

Nypermanentad i köket 2011-05-31

Edit: Britta 14 år

Det är ju ett steg i rätt riktning. Pyssla om sig själv lite. En riktig frissa ska få ta hand om resten. Klippa det så att det får, tja en frisyr. Kanske som Juliette Binoche´s

 Bilden hämtade jag från The internet movie database – jag hoppas det är tillåtet. Jag ville bara visa vilken frisyr jag skulle vilja ha…

Sedan är det det här med EHEC. Det blev varma grönsaker i helgen istället för kall sallad.

Ni förstår va…jag behöver en lång semester. Jag funderar för mycket. Jag borde agera. Som Juliette. Fotot är visst från filmen Chocolat.

Sedan var det här med Kungen. Han borde skaffa nya kompisar. Eller flytta till Italien. Ta en time-out. Äta medelhavsgrönsaker och må lite gott. Eller är det verkligen Kungen jag pratar om?

En ledig dag och vad gör jag…

Sitter och kopierar alla mina gamla inlägg från AB-bloggen i ett Word-dokument. Solen skiner, det är varmt och jag kunde väl hitta på något annat. Men, nu då jag har kommit ändå fram till februari 2009 och har gått igenom ett antal nyårsaftnar, resultat i Eurovision song contest och semesterbilder, så tror jag i alla fall att man utvecklar sitt skrivande ju mer man skriver, eller blir man låst i sitt sätt att skriva? Formen, texten, flödet – är det bara same, same, but different. Kan jag gå utanför ramarna, utveckla mitt skrivande, tänka annorlunda?

En gång skrev jag om Dr Phil och en av hans kommentarer: ”Du måste inse att det finns lika många åsikter som rövar”. Då kanske jag tyckte att jag gick utanför mina ramar. Inga kommentarer. Eller när jag i januari 2009 skriver ” Annars är just förändring det enda vi med all säkerhet vet kommer att inträffa. Ofta märker man inte av den förrän den är gjord. Förändring är en process, vi går vidare. Utvecklas, blir äldre och klokare. Plötsligt inser man att man börjat vakna klockan fem på lördagsmorgnarna. Man brygger sitt kaffe och läser morgontidningen i godan ro och har inte planerat ett endaste dugg…” då blir jag mörkrädd, för vad har hänt sedan dess?

Alla dessa funderingar jag bär på och inte riktigt kan kanalisera: ”Vi har väl alla varit där, i lyckorus eller i sorg och förtvivlan; med lite inlevelseförmåga förstår man ändå – hur det känns. Att fråga hur det känns är ibland ett intrång i en människan liv. När sorgliga saker inträffat. När gråt och desperation ligger på lur. Ja, hur känns det?”

Eller när jag försökte slå ett slag för Jokkmokk, med text från deras kommuns hemsida; ja, fråga mig inte hur jag kom på det: ”Alla borde någon gång i livet få förmånen att bo i Jokkmokk. Närheten mellan människor präglar vardagen och brottsligheten är låg. Det där med långa avstånd mätt i mil är ingen stor sak, om man vill är man i Stockholm på mindre än tre timmar. Kommunicerar med resten av världen gör man med optiskt bredband även från många av de mindre byarna. Att veckopendla tvärs över landet är heller ingen omöjlighet. Det ligger sanning i påståendet att världens
centrum är precis där man befinner sig.” Nej, ingen tog till sig Jokkmokks storhet.

Jag är inte större än så här. Bara same, same, but different…

”Social kompetens” – bara en modefluga?

Ja, vad är social kompetens – egentligen och blandar man ihop begreppen ibland? I DN idag läser jag en artikel av Erik Helmerson: Hellre kompetent än social

http://www.dn.se/ledare/signerat/hellre-kompetent-an-social

Han skriver bl a, citat:

”Det finns en allvarlig aspekt i vår tids vurm – för att inte säga vördnad, dyrkan – för social kompetens. Det handlar om dem som väljs bort, de som hade klarat jobbet med glans men som inte ens kallas på intervju för att de inte anses tillräckligt angelägna att dyka upp på företagets paintballturnering. Finns det någon annan slutstation för dem än arbetslöshet och utanförskap? Hur många sjukskrivningar och utförsäkringar beror i själva verket på att den drabbade visserligen hade kunnat sköta jobbet oklanderligt men kanske inte fungerar helt glimrande i grupp?”

Ja, hur sociala ska vi vara egentligen?

Flashback…

Året var 1987 och vi åkte på vår allra första utlandsresa tillsammans, me and my ex-husband och ett kompispar. Det blev Turkiet och Alanya – långt ifrån dagen all inclusive-erbjudanden. Vi var så unga, glada och fulla med livslust. På hotellet samlades vi vid poolen på kvällarna och dukade långbord och pratade och skrattade. Det kom lite klagomål från några som bodde där, men tydligen drog glädjen mer, för nästa kväll slöt de upp i vårt sällskap. Vi blev vänner med de som arbetade i receptionen och speciellt med Josef, eller Yusef som han hette på turkiska. Han var 20 år och en sån snäll och humoristisk kille. Han gillade oss och han hade en god vän som hette Mechmed och denne vän tog oss med på en dagsutflykt till en bananplantage som hans släktingar ägde och vi blev bjudna på mat i deras hus. Huset var i tre våningar och våningen längst ned var getternas.

Vi blev tillfrågade om vi ville ha ”juice” och det var en sån varm dag och glada tackade vi ja, apelsinjuice, det skulle bli gott, men när glasen kom in var det inte med något gult innehåll utan det såg ut som mjölk med små gräddklimpar i; det var ayran, en slags salt tunn youghurtdrink. Vi stirrade på glasen och jag som inte dricker mjölk fick lätt panik, men Josef sa: You must drink. Det hade varit extremt oartigt att tacka nej.

Det var med sorg i hjärtat vi åkte från Alanya och Josef skrev brev till oss och skickade en liten gåva till vår dotter när hon föddes. Min man träffade Yusuf och hans bror med familj en gång när han var i London.

Förra veckan fick min exman ett mail på engelska. ”Jag ska på konferens till Stockholm och har ett par dagar över. Passar det att jag kommer och hälsar på?”

I torsdags fick jag återigen träffa Yusuf. Min exman, min dotter, jag själv och Josef träffades för att äta middag och prata gamla minnen. Han var så olik sig, men ändå så lik. Det kändes inte det minsta konstigt – det kändes som om Alanya var igår. Idag arbetar han som gruvingenjör, är gift och har två barn. Jag frågade om jag fick lägga ut hans foto på min blogg och det var ok – så här är Yusuf – en person som korsade min väg 1987…

Edit: The story in English
The year was 1987 and we went on our first trip abroad together, me and my ex-husband and another couple, which were good friends of ours. It was Turkey and Alanya – far from todays ”all-inclusive”. We were so young, happy and full of joy for life. At the hotel we all gathered at the pool at night and sat at a long table and talked and laughed. There were some complaints from some who lived there, but apparently they also liked it, for the next night they closed up in our party. We became friends with those who worked at the front desk and especially to Joseph, or Yusef as he was called in Turkish. He was 20 years old and such a nice and humorous guy. He liked us and he had a good friend named Mechmed and his friend took us on a day trip to his relatives banana plantation and we were treated to food in their house.

We were asked if we wanted to have ”juice” and it was such a hot day and happy we thanked yes, orange juice, it would be good, but when the glasses came in, it was not with any yellow content, but it looked like milk with small, small lumps in, it was ayran, a kind of salt, thin yogurt drink. We stared at the glasses and I do not drink milk were easy to panic, but Joseph said, ”You must drink. It would have been extremely rude to say no.

It was with sadness we went from Alanya and Joseph wrote a letter to us and sent a small gift for our daughter when she was born. My husband met Yusuf and his brother and family once when he was in London.

Last week my ex-husband got an email in English. ”I’m going to conference to Stockholm and have a couple of days free. Can I come to see you? ”

Last Thursday, I again meet with Yusuf. My ex-husband, my daughter, myself and Yusuf came together to eat dinner and talk old memories. He was so unlike himself, yet so alike. It was not the least bit strange – it felt like Alanya was yesterday. Today he works as a mining engineer, is married and has two children. I asked if I could post his photo on my blog and it was ok – so this is Yusuf – a person who crossed my path in 1987 …

If you read this Yusuf – perhaps I did not remember all of the things in detail – but I´ve tried:-) Kind regards/Britta

…säg ord jag aldrig förut hört…

Överraska mig då…

inte ord som stadig, förnuftig, standard
rutig, randig

jag vill höra ord jag aldrig hört förut
som körsbärsblå

vad är stringent och postmodern
mot levandes molnbekväm

ekparketten känns så hård
jag vill ha rönnagård

leva susligt
inte naggad bit i livspusslet…

britta

britta j 2011-05-27

Lions club…

Jag har ett antal år haft det stora nöjet att få skriva i Lions Club – Holmsund/Obbola tidning SkärgårdsNytt. Lions är en fin organisation som samlar in pengar till behövande och ger stort som smått; exs samlade man tillsammans med andra klubbar i Umeå-regionen in 18 000 par glasögon förra året, som bl a gick till behövande i Peru. I årets SkärgårdsNytt kan man läsa följande ord av President Jeanette Åsemar ”Allt arbete vi gör syftar till att ge en bättre tillvaro för andra som inte har det så bra”. 

Jag är väldigt glad över att jag fått och får medverka i SkärgårdsNytt, en tidning som innehåller reportage från Obbola och Holmsund, delas ut gratis till alla som bor i området och är fylld med annonser. Överskottet går till behövande.

Klicka HÄR om ni vill läsa mitt bidrag till årets Skärgårdsnytt:  Jag bloggar visst inte – jag bygger monument!

En bortskämd 56-åring…

Jag såg ett program på TV igår: Dox – det goda livet.

”Dansk dokumentär från 2011. Efter ett liv i lyx och överflöd sitter två danska damer handfallna i en liten lägenhet på den portugisiska Rivieran. Mammas pengar är slut. Nu gäller det för den bortskämda dottern att skaffa ett jobb. Men hur ska det gå till vid 56 års ålder, och med ett CV som gapar tomt? En film av Eva Mulvad om att plötsligt tvingas byta livsstil.”

Första gången jag hört någon klaga på att man haft en för bra barndom. Hon kunde inte tackla svårigheterna som kom sedan och allt var mammans fel. Det enda fel den mamman gjort var nog att hon inte puttat ut dottern ur boet för länge sedan. Mamman sa: ”Så här har vi det varje dag”

Stackars mamma.

Den kommer och går…

Det är det här med att skriva dikter eller att skriva över huvud taget – lusten kommer och går. Den har blivit svalare med tiden, lusten, jag brinner inte lika mycket, för orden, eller att jag blir uppslukad av meningar eller ord och känner flow. Jag har märkt att jag oftare kan få den känslan när jag skriver tidigt på morgonen. Det är som om nattens medvetande inte riktigt lämnat för dagen och allt det undermedvetna dröjer kvar.

Jag har suttit och läst lite i gamla papper och texter som jag skrivit. Jag hade så stora drömmar om mitt liv, kände så mycket, kunde ta på dofter, i fantasin levde jag ett underbart liv…

…idag är livet…idag

Sekunder i ett liv…

Alla dagar jag väntat på att något skulle hända,
att det fantastiska, ljusa skulle
komma in i mitt liv
Alla dagar jag hoppats att någon skulle smeka
min panna med lugnande, läkande tag
Alla sekunder som hastigt tickade
förbi och ingenting uträttat blev
bara evig vänta på kärlek, glädje,
frihet och tid

Vart tog det vägen, var allt bara längtan
var livet sekunderna som rann iväg?
Tiden slut, titta ut,
i handen har du din dröm
Kliv ut ur ditt skal, skaka gallret
bryt längtan ut
Jag är fri! Jag är lycklig!
Idag finns jag till
Jag skrattar, arbetar, gnor och sliter
min älskade på kinden smeker

Min väg jag vandrar till sena timmen
Vad där lämnas kvar är enbart minnen
av det goda, onda, svåra, bejakande
ständigt vakande klockas slag.
Se, tiden står stilla mitt i sekunden
min själ, vakna upp, här har du drömmen
Uppfyll den, innan allt är förbi
skynda, skynda – låt ej bli…

Det var en tid när livet växlade skede och så är det nog med livet, att det är inte förrän långt efteråt vi vet när det händer. Men än finns det glimmer i ögonblicken, än svajar löven i milda brisar. Glöm inte bort din dröm. Håll den hårt. Var inte rädd…för att leva eller att känna.

Innan dagen börjar…

Jag vill gripa tag i dagen

Säga åt den, försvinn inte

stanna här hos mig

Jag är stjärnan i universum

som du är stjärnan

i din värld

Om dagarna möts vi

strålar ikapp, alla vi stjärnor

som vill skapa bilden av Orion

Stjärnorna ger bilden

utan dem omkring

vore jag ingenting

Min länklista på bloggar försvann…suck

Det blir mitt kvällsarbete…

Som tur var kom den tillbaka:-)

Dagens söndagsmiddag…

Det blev kalvstek, hasselbackspotatis och grön symfoni till middag.  Jag har aldrig tillagat en kalvstek förut, men himmel vad gott det var.  Köttet smälte formligen i munnen. Milda smaker. De svarta sakerna längst ned är välstekta champinjoner:-)

Ola min Ola – vad gör de med dig?

Idag läser jag i Jan Guillous artikel om Ola Lindholm, Expressen och SVT. Han skriver, citat: ”Det vore oerhört intressant att se hur Expressen och SVT skulle bete sig om Ola Lindholm friades från brottsmisstankar. SVT får väl plocka tillbaks bilderna på sin populäre programledare och släppa spärrarna på SVT Play. Men Expressen, som helt enkelt chansat på en framtida fällande dom, vad gör de? Gissningsvis ingenting, riktar bara sina bannstrålar mot nytt lämpligt offer.”

Jag gillar Ola. Han säger själv att han inte använt kokain. Han är inte dömd. Kan proverna vara felaktiga? Ja, man vet inte än, men han är dömd ändå. Nu senast har han avslutat sitt arbete med BRIS. Wild kids är ett minne blott.

Kungen med sina polare har fester med bikinibrudar och massor med sprit. Vad händer? Han är fortfarande kung och stöder sin frus engagemang i Childhood. Barnen, som växer upp. En del blir bikinibrudar, ett fåtal blir kungar och ytterligare ett fåtal har själ och hjärta och älskar barn och förstår dem på deras villkor. Engagerar sig i Kamratposten och Bris, leker och busar och glömmer inte bort hur barnet inom sig kände sig en gång.

Jag stöder Ola. För hans rätt att vara oskyldig tills något annat visar motsatsen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article13063231.ab

Nu måste jag skärpa mig…

Gå ut eller städa? Timmarna går fort när man sitter vid datorn – men nu stänger jag av en stund. Frukosten intagen två gånger (vaknade halvfyra), tre koppar kaffe – saknar jag något? Nej, idag ska jag bara gå ut i livet och mindfulnessa mig. Lukta på lite jord och skrubba golvet med såpa. Kanske baka ett bröd.

Gjorde en supergod pastarätt till middag igår. Idag ska vi prova göra Risotto, för första gången över huvud taget.  Jag tror den ska vara krämig…

Britta fortsätter blogga på WordPress…

https://brittasbetraktelser.wordpress.com/2011/05/

Jag har skapat en blogg på wordpress. Alla hjärtligt välkomna!